Fosterfamiljen

Att bli familjehem innebär inte bara att ett nytt barn flyttar in. Hela familjen förändras. Föräldrar får ett nytt ansvar, relationer skapas och bryts och de biologiska barnen behöver hitta sin plats i en familj som ibland kan förändras från en dag till en annan.

​

Jag växte själv upp i en familj som under många år tog emot placerade barn. Som vuxen började jag undersöka vad den erfarenheten hade gjort med mig och min familj. Det arbetet blev så småningom dokumentärfilmen Fosterfamiljen.

​

I arbetet med filmen, och senare genom föreläsningar och möten, har jag pratat med biologiska barn, placerade barn, familjehemsföräldrar och personer som arbetar inom socialtjänsten. På den här sidan samlar jag erfarenheter, berättelser och kunskap om familjehemslivet – med ett särskilt fokus på de biologiska barnen, vars perspektiv inte alltid får så stor plats.

​

Hur påverkas de biologiska barnen?

​

Att växa upp som biologiskt barn i ett familjehem kan innebära många positiva erfarenheter. Man kan tidigt möta människor med helt andra livserfarenheter, utveckla stor förståelse för andra och få relationer som blir lika betydelsefulla som relationen till biologiska syskon.

Men det kan också innebära svårare erfarenheter.

 

Några frågor som återkommer är:

• Hur är det att plötsligt behöva dela sina föräldrar med ett barn som behöver väldigt mycket omsorg?

• Vilket ansvar tar biologiska barn själva på sig – uttalat eller outtalat?

• Vad händer när ett placerat barn som blivit som ett syskon plötsligt flyttar?

• Får de biologiska barnen tillräcklig information och möjlighet att vara delaktiga?

• Vem fångar upp deras känslor när familjen befinner sig i en svår situation?

• Hur påverkar erfarenheterna relationerna inom familjen långt senare i livet?

 

Det finns inga enkla svar och inget familjehem är det andra likt. Just därför tycker jag att det är viktigt att också prata om de biologiska barnens erfarenheter – både det som varit fantastiskt och det som varit svårt.